( Förlåt för att jag aldrig sa förlåt - Daniel Adams-Ray )

Jag vet att ingen vill läsa deppiga inlägg, men here it goes anyway. 

Jag går under.
Det känns som kunskapsskolan all over again - och inte nian, då allt var förhållandevis bra och positivt. Det känns som i sexan, när jag precis började i den nya klassen och inte alls passade in.
Jag har aldrig varit bra på att skaffa vänner antar jag. Jag är alldeles för osäker och ointressant för att tilltala någon.
Men jag vet inte... Det är värre den här gången. Jag vaggades in i någon idiotisk känsla av trygghet - att jag redan skulle ha vänner att luta mig mot i allt det nya.
Yeah, right.

Anyways.
Det är jobbigt just nu, så jag sväljer allting, pressar fram ett leende och låtsas att det inte gör ont. Hoppas att någon ska vilja äta lunch med mig. Vilket ingen vill, i och för sig. 
Jag äter också. Inte i skolan alltså, men hemma. Tröstäter, typ. Känner mig fulare, fetare och äckligare för varje dag som går. Känner gamla tankar som lurar runt hörnet. Snart äter jag ingenting istället.
Precis som kunskapsskolan, alltså..!

Alltså är Felicia tillbaka i den onda lilla cirkeln hon precis dragit sig ur. Mer uppgiven än någonsin. 
Blir livet någonsin bättre?

//Felicia (not so) Epicness