Just nu känns det som att någonting inom mig har hamnat på sniskan. Allting känns fel och världen bara snurrar omkring.
Självklart pratar jag om Harry Potter, jackass. 
Det är som att jag precis insåg att det snart är över. Att den sista filmen snart kommer vara över, och att det inte längre finns någonting att längta till. Det är som att en del av mig är påväg att dö, en hel process.
Jag vet att de flesta av er förmodligen tycker att jag är löjligt överdramatisk, och förmodligen suckar och skakar på huvudet. "Tönt", kanske ni tänker. Men jag är tönt ibland - och goddamn stolt över det.
Harry Potter har varit en del av mitt förflutna, hela min barndom. Jag har så fina minnen - böcker som lästes högt av pappa, som sedan smyglästes när alla lampor var släckta. Stoltheten som brann inom mig när jag såg Chamber of Secrets på bio och "inte ens blev rädd". Tårarna som rann över kinderna när alla de där underbara karaktärerna, människorna som J.K. Rowling skapat åt oss, föll mot marken. Skratt och tårar som fallit till ljudet av helt fantastisk wizrock - musik som skapats av människor som har en likadan intensiv kärlek som jag. Vi delar alla någonting. Och även om vi inte känner varandra, aldrig har träffats, så hoppas jag att vi kan sitta i olika biosalonger över hela världen, skratta och gråta, och dela den här sista händelsen i en del av oss själva.