Nu var det alltså över. 100% över. Nu finns det ingenting mer att längta till.
Filmen var fin. Jättefin, faktiskt. Helt fantastisk, och jag grät så att jag fick svarta maskararänder över hela ansiktet. Jag grät, och hatade att det var slutet. The end of an era.

Och nu är jag hemma igen, i mitt eget rum, framför min egen dator, och vet inte riktigt vad jag kan skriva för att förklara känslostormarna som driver omkring inom mig. För allting känns alldeles upp-och nedvänt just nu - alldeles konstigt. För jag vet inte vad det finns att längta till. Att spendera de närmaste åren på ett kasst gymnasium, utan Harry Potter att drömma om.

Harry Potter har varit en så stor del av mitt liv - jag kommer allvarligt inte ihåg en tid då Harry Potter inte fanns där. För serien har stannat troget vid min sida i över tio år - presenterat mig för fantastiska karaktärer som jag kan älska gränslöst, och alltid varit en tröst när allting annat ramlat omkull. Någonting tryggt och välbekant att sluta in sig i.

Jag vet inte ens vad jag babblar om. Jag vet inte hur jag ska säga för att ni ska förstå hur jag känner - hur sorgsen jag känner mig. 

This is the last call, this is the final song.
This is last goodbye, so give up if you can.
Let me hear you now, sing it out loud and proud.
No more tears will fall cause together we are strong.

Tack, J.K. Rowlingt, för att du gav mig en så vacker barndom - för att du lärde mig så mycket om vänskap, kärlek och mod. För att du lärde mig om rätt och fel, och för att du gav mig massor av fina citat att placera i livet.
Tack för att du gett mig någonting att leva för ibland.

Men, som en vis man en gång sa:
It does not do to dwell on dreams and forget to live.



Mischief Managed.