Det är lite sorgligt, faktiskt.
Hur sorglig jag är, egentligen.
Jag är ju så lyckligt lottad,
men jag uppskattar ingenting.
Säger emot när någon ger mig en komplimang,
orkar inte tro.
Orkar inte ta ett steg tillbaka och se det de ser.
Jag blir ju bara besviken när jag försöker.