( The Red Jumpsuit Apparatus – Face Down (Acoustic) )




Just nu - precis nu! - så fick jag lust att fortsätta på das bok, som vi har glömt bort helt.
Fast jag vet inte hur jag ska fortsätta.

Även om jag inte är med på NaNoWriMo, så vill jag ju ändå skriva klart!
Självfallet, liksom.
Men jag vet inte vad som ska händaaaaaaa.
Trist.
Haha, Sofie blev jättebesviken över att jag skrivit så lite efter det hon hade läst.
Det kändes lite fint, ändå.

Follow me, follow me, falalalala.

Nu bjuder jag på lite lyrik, á la Felicia Von Epicness Palm!

”Hur är det?” kan de fråga. Men kan de verkligen dra blicken från sin egen verklighet tillräckligt länge för att fundera över din? Du vet precis vad du vill svara. Du vill berätta om den där tomma känslan inombords, om den här längtan att kräkas, för att bevisa för dig själv att du har någonting på insidan också. Att du inte är lika tom som det känns. Du vill bevisa att du inte är helt onormal.
Du vill berätta om hur ful och äcklig du känner dig bredvid fotomodellkroppar, och hur du önskar så innerligt att du passade in med dem. Du vill förklara att ingenting verkar gå som du vill, och du vill berätta om tankarna som smyger sig fram om nätterna.
”Allt är perfekt”, kan du svara. Trots att det inte är det.


Godnatter.
<3